Ekonomiska och monetära unionens historia

Europeiska rådet bekräftade i juni 1988 målet om att den ekonomiska och monetära unionen skulle genomföras stegvis och gav en kommitté under ledning av den dåvarande ordföranden för Europeiska kommissionen Jacques Delors i uppdrag att föreslå konkreta etapper för att upprätta denna union. Delorskommitténs arbete utmynnade i en rapport med ett förslag om att den ekonomiska och monetära unionen skulle genomföras i tre etapper.

Planen på att upprätta en ekonomisk och monetär union antogs som en del av Maastrichtfördraget i februari 1992. Enligt fördraget, som trädde i kraft den 1 november 1993, genomförs den ekonomiska och monetära unionen i tre etapper.

Etapp 1

Första etappen inleddes den 1 juli 1990. Då hade nästan alla begränsningar av kapitalrörelserna inom EG avvecklats.

Ecu (den europeiska valutaenheten, föregångaren till euron) blev fritt tillgänglig.

Ökad ekonomisk konvergens.

Etapp 2

Andra etappen inleddes den 1 januari 1994.  

Europeiska monetära institutet (EMI, European Monetary Institute) uppprättades vid början av etapp två.

EMI:s två huvuduppgifter var

  • att stärka samarbetet mellan centralbankerna och samordna penningpolitiken
  • att göra de förberedelser som behövdes för att upprätta Europeiska centralbankssystemet (ECBS) samt för att utöva en gemensam penningpolitik och skapa en gemensam valuta i etapp tre.

I december 1995 antog Europeiska rådet namnet ”euro” för den gemensamma europeiska valutaenheten som skulle introduceras vid början av etapp tre och fastställde att etapp tre skulle inledas den 1 januari 1999. Tidsplanen för övergången till euro tillkännagavs i god tid.

EMI  fick i uppdrag att förbereda det framtida penningpolitiska samarbetet och växelkurssamarbetet mellan euroländerna och andra EU-länder. EMI överlämnade sin rapport till Europeiska rådet i december 1996. Rapporten låg till grund för det rådsbeslut om principer och grundläggande faktorer för den nya valutakursmekanismen (ERM2) som antogs i juni 1997. .

I december 1996 presenterade EMI för Europeiska rådet och sedan för euroområdet vilka motiv som valts för eurosedlarna som skulle sättas i omlopp den 1 januari 2022.

Europeiska rådet antog i juni 1997 stabilitets- och tillväxtpakten, som ska säkerställa budgetdisciplin i EMU. Stabilitets- och tillväxtpakten kompletterades i maj 1998 genom EU-rådets tillkännagivande, som styrkte åtagandena i pakten. Pakten har därefter revideras 2005 och 2011 .

Den 2 maj 1998 beslutade Europeiska unionens råd, som består av medlemsstaternas stats- eller regeringschefer, att elva medlemsstater uppfyllde villkoren för deltagande i etapp tre av EMU och kunde anta den gemensamma valutan den 1 januari 1999. De första deltagande länderna var Belgien, Tyskland, Spanien, Frankrike, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Österrike, Portugal och Finland. Europeiska unionens råd nådde också politisk enighet om vilka personer som skulle rekommenderas för att bli nominerade till ledamöter av Europeiska centralbankens (ECB) direktion.

Likaså i maj 1998 beslutade finansministrarna och centralbankscheferna i de medlemsstater som skulle anta den gemensamma valutan samt Europeiska kommissionen och EMI att de aktuella bilaterala växelkurserna skulle användas för de oåterkalleliga växelkurserna för euron.

De deltagande elva medlemsstaterna utsåg den 25 maj 1998 en ordförande och vice ordförande för ECB samt fyra andra direktionsmedlemmar, bland dem Finlands Banks chefdirektör Sirkka Hämäläinen. Utnämningarna trädde i kraft den 1 juni 1998 när ECB upprättades. ECB och de nationella centralbankerna i de deltagande medlemsstaterna bildar Eurosystemet, som utformar och definierar den gemensamma penningpolitiken i etapp.

I och med upprättandet av ECB den 1 juni 1998 hade EMI fullgjort sina uppgifter. Alla förberedelser som anförtrotts EMI avslutades i god tid och den återstående tiden av 1998 använde ECB för att sluttesta system och förfaranden.

Etapp 3

När den tredje etappen inleddes den 1 januari 1999 låstes omräkningskurserna mellan de deltagande ländernas valutor oåterkalleligt. De deltagande länderna tog i bruk den gemensamma valutan, euron.

Etapp tre medförde en väsentlig förändring av ställningen för de nationella centralbankerna i de deltagande länderna. Penningpolitiken styrs inte längre av nationella beslutsfattare, utan den utövas av Eurosystemet. De nationella centralbankerna delar i beslutsprocessen genom ECB-rådet.

Antalet deltagande medlemsländer ökade till tolv den 1 januari 2001 när Grekland gick över till etapp tre av EMU. Slovenien blev den trettonde medlemsstaten i EMU den 1 januari 2007 och ett år senare anslöt sig också Cypern och Malta till EMU. Slovakien anslöt sig till EMU den 1 Januari 2009, Estland den 1 januari 2011, Lettland den 1 januari 2014, Litauen den 1 januari 2015 och Kroatien den 1 januari 2023. Sedan dessa länders anslutning till EMU har ländernas centralbanker varit en del av Eurosystemet.