Om hållbarhet och det ekonomiska läget i Europa och Finland

Mina damer och herrar,

Varmt tack för inbjudan till Ekonomiska Samfundets 130-årsjubleum. Samfundet har enligt sin egen devis främjat högklassig ekonomisk debatt på svenska i Finland ända sedan 1894. Detta är en fin tradition som jag hoppas att ni kan upprätthålla långt in i framtiden.

Jag vill också gratulera arrangörerna för valet av datum av denna fest, som visar en viss känsla av drama. Det är nämligen inte bara Svenska Dagens afton, utan den sista röstningsdagen i presidentvalet i Förenta staterna. I hela världen följer man med vem som ska styra USA från Vita huset under de följande fyra åren.

Valet är mycket viktigt också för oss i Europa och i Finland. Det gäller att vara redo för alla eventualiteter, både i säkerhets- och ekonomisk politik. Men samtidigt ligger ansvaret för att slå vakt om den europeiska och finländska ekonomins hållbarhet och konkurrenskraft naturligtvis i första hand hos oss själva.

Det är lämpligt att hålla jubileumsfesten här i Riddarhuset i dag. Riddarhuset hänger intimt samman med att Finland fick ett modernt bankväsende. Både Hypoteksföreningen och Föreningsbanken hyrde nämligen utrymmen här då riddarhusbygget blev klart 1862.

Ekonomiska Samfundets första ordförande var den mångsidiga stormannen Leo Mechelin – de brukade vara män på den tiden – som å andra sidan också var en av föregångarna då Finland införde allmän och lika rösträtt för män och kvinnor. En byst av Mechelin har lämpligt nog rests utanför Ständerhuset.

Som ni vet domineras skvären mellan Ständerhuset och Finlands Bank av en annan av 1800-talets stormän, J.V. Snellman. Snellman jobbade aldrig på Finlands Bank, men han spelade en viktig roll då finska marken frigjordes från den ryska rubeln och 1865 knöts till silvermyntfoten.

Då Ekonomiska Samfundet grundades hade den finska marken knutits till guldet. Det var en tid av fastkurspolitik, som ett slags föregångare till den europeiska monetära unionen, och euron. Men med några betydande skillnader: euroområdet har en aktiv centralbank, Europeiska centralbanken ECB, som säkerställer prisstabilitet genom att tillämpa ett symmetriskt inflationsmål, tar hänsyn till tillväxt- och sysselsättningstrender och följer en rörlig växelkurs med resten av världen.

Vi i ECB:s råd håller faktiskt på att utvärdera centralbankens penningpolitiska strategi. Jag vill återkomma till detta om en stund.

Först några ord om hållbar ekonomi, som är ett centralt tema i det jubileumsnummer av Ekonomiska Samfundets tidskrift som ni har gett ut. Men vad menar vi egentligen då vi talar om hållbar utveckling?

Bild 2. Mot en hållbar utveckling

Brundtlandskommissionen, som FN tillsatte på 1980-talet, definierade i sin rapport från 1987 hållbar utveckling brett som en utveckling som inte äventyrar kommande generationers rätt till sin egen utveckling. Det handlar med andra ord inte enbart om miljöhållbarhet, utan också om ekonomisk och social hållbarhet.

Klimatförändringarna är ett typexempel på det som i nationalekonomiska termer kallas externaliteter: förorenarna har inte behövt betala för de negativa konsekvenserna av sina handlingar.

Inom nationalekonomin råder ett mycket brett samförstånd om grundprinciperna för en god klimatpolitik. Den effektivaste lösningen skulle vara att sätta ett globalt pris på utsläppen.

En global koldioxidskatt skulle i själva verket vara en idealisk lösning, åtminstone i nationalekonomens idealvärld där det globala beslutsfattandet är rationellt och där besluten inte bromsas upp av nationella och samhälleliga intressekonflikter. 28 Nobelpristagare i ekonomi fanns bland de nästan 2000 undertecknarna i ett upprop om den globala koldioxidskatten för några år sedan.

Men vi lever inte i en sådan idealvärld och måste därför hitta lösningar som snabbt kan tas i bruk och som ger konkreta resultat. I ekonomernas upprop konstaterades helt riktigt att EU:s nuvarande system för handel med utsläppsrättigheter är ett realistiskt alternativ på regional nivå, åtminstone under en övergångsperiod – som kan bli lång.

Under min tid som medlem av Europeiska kommissionen var jag med om att utforma och fatta beslut om de europeiska klimat- och energiriktlinjerna 2008 och 2013. Dessa är riktgivande än i dag för både EU och dess medlemsländer. Men vi behöver alla stora framväxande ekonomier att gå med i att bromsa klimatförändringarna – inklusive Kina, Indien, Indonesien, Brasilien. Klimatförändringarna är ett globalt problem, som kräver globala lösningar.

De klimatrelaterade åtgärderna inom penningpolitiken har avancerat i linje med den plan som vi antog i ECB-rådet i samband med översynen av vår strategi 2021. Miljöhänsyn har integrerats i Eurosystemets säkerhetshantering och i köpprogrammen för företagsobligationer.

Bild 3. Bankernas robusta kapitalbuffertar i euroområdet stärker den finansiella sektorns motståndskraft mot kriser

Under den globala finanskrisen lärde vi oss även hur oerhört viktig det är med hållbarhet i det finansiella systemet. Ur den synvinkeln är euroområdets banksektor välkapitaliserad och har god likviditet. Det betyder starkare resiliens, som behövs i osäkra tider.

När det gäller krismotstånd är det väsentligt att buffertarna för bankerna i euroområdet har stärkts efter finanskrisen tack vare stramare reglering. När buffertarna mäts i solvens i förhållande till lånebasen är de nu dubbla jämfört med 2007.

Europeiska systemrisknämnden ESRB, som har i uppdrag att sköta den så kallade makrotillsynen av EU:s finansiella system och att förebygga och dämpa systemrisker, är också ett bra exempel på hur Europas finansiella stabilitet har förstärkts. I denna bild ser ni sammanfattningarna av ESRBs sista riskanalys.

ESRB grundades för 15 år sedan, i efterdyningarna av den stora finanskrisen. Man kan konstatera att finansiell stabilitet har blivit ett allt viktigare tema på centralbankernas dagordningar.

Bild 4. Penningpolitiken har rätt väl lyckats få bukt med inflationen

Låt mig nästa säga några ord om ekonomisk hållbarhet och tillväxt utgående från euroområdet.

Den samlade bilden av ekonomin i euroområdet är nu väldigt tudelad. På plussidan har vi den lyckade stabiliseringen av inflationen, den ökade reella köpkraften och den exceptionellt höga sysselsättningen. På minussidan finns de vikande tillväxtutsikterna och den svaga produktivitetsökningen, som inger bekymmer på längre sikt.

Inflationen i euroområdet har fortsatt att sakta in. Den har sjunkit från toppnoteringen på 10,6 % i oktober 2022 till 2,2 % i augusti i år. Löne- och tjänsteinflationen i euroområdet har planat ut något men är fortfarande relativt snabb. Inflationen förutspås dock under nästa år stabilisera sig hållbart på målet under nästa år.

Genom räntehöjningarna lyckades vi förankra inflationsförväntningarna på målnivån om 2 procent. Samtidigt har en recession undvikits och sysselsättningen har fortsatt att öka trots räntehöjningarna.

Bild 5. Euroområdets tillväxt förstärks gradvist

Den ekonomiska tillväxten i euroområdet har redan länge varit långsam, vilket beror på Rysslands anfallskrig och den osäkerhet och den energikris som har följt i spåren av kriget.

Enligt ECB:s senaste prognos tar den ekonomiska tillväxten sakta fart när hushållens köpkraft småningom stärks tack vare stabiliseringen av inflationen. Tillväxten gynnas också av räntesänkningarna och den gradvis växande exportefterfrågan. Ekonomin i euroområdet förutspås nästa år växa måttligt med 1,3 % och därpå följande år med 1,5 %.

Fastän den ekonomiska tillväxten i euroområdet har varit blygsam, har sysselsättningsutvecklingen varit glädjande stark. Euroområdet har nu ca. 7 miljoner fler sysselsatta än vid slutet av 2019 före coronakrisen, kriget och perioden med hög inflation. Det förklaras av den stora efterfrågan på arbetskraft tack vare expansionen inom tjänstesektorn.

Bild 6. Finlands ekonomi återhämtar sig gradvis ur recessionen

Hur ser då läget ut på hemmaplan här i Finland? Återhämtningen av Finlands ekonomi från recessionen har varit trög. Enligt Finlands Banks färska kortsiktiga prognosmodeller står den ekonomiska tillväxten stilla under resten av året, och för hela året krymper ekonomin.

Den ekonomiska återhämtningen hos oss har bromsats av svag inhemsk efterfrågan. Konsumenternas förtroende har varit lågt, och osäkerheten om den ekonomiska riktningen har tyngt företagens investeringar. Återhämtningen hämmas också av stagnationen inom bostadsbyggandet. Finlands bräckliga ekonomiska utveckling har främst stötts av export och offentlig konsumtion.

Konsumenternas förtroende håller gradvis på att återhämta sig. På finansmarknaderna förväntas räntorna fortsätta att sjunka, vilket skulle underlätta situationen för hushåll med bostadslån.

Bild 7. Produktivitetstillväxten är Europas akilleshäl – vi behöver beslutsamma åtgärder

För att trygga EU:s och Finlands ekonomiska utveckling är det viktigt att slå vakt om förutsättningarna för hållbar tillväxt. Här får vi hjälp av den rapport om EU:s konkurrenskraft som ECB:s tidigare chefdirektör Mario Draghi presenterade tidigare i höst. Det viktigaste budskapet är att vi på alla fronter måste uppnå en tillräckligt stark ökning av produktiviteten.

Rapporten är en klarsynt och till och med brutal diagnos av Europas svaga tillväxt och vikande konkurrenskraft. I rapporten framförs viktiga förslag för att minska innovationsklyftan och för att förena klimatmålen med industriell konkurrenskraft. Draghi efterlyser också effektivare spridning av ny teknologi, förbättrad tillgång till riskfinansiering och ett avskaffande av gränshinder som existerar inom tjänstesektorn. Forskning på högsta nivå, inklusive satsningar på AI, kommer att spela en central roll då vi strävar efter dessa mål.

Draghis rapport är ett viktigt tal för Europas framtid. Utgångspunkten är att den europeiska verksamhetsmiljön har förändrats och håller på att förändras. Förändringen kräver en mer enhetlig politik på EU-nivå och investeringar för att förbättra produktivitetstillväxten. Det är svårt att ifrågasätta diagnosen och huvudbudskapet i Draghis rapport.

Draghi föreslår ett brett paket av åtgärder, inte bara ökad offentlig finansiering – i motsats till vad man kan tro av diskussionen i offentligheten. I rapporten betonas fullbordandet av den inre marknaden, inte minst den digitala och tjänstesektorns inre marknader, som en viktig del av att påskynda produktivitetsutvecklingen.

Trots att fokus efter Draghis rapport ligger på europeisk nivå så är det viktigt att se till att nödvändiga strukturreformer på nationell nivå inte glöms bort. Många politikområden som är centrala då det gäller produktiviteten ligger fortfarande helt eller åtminstone delvis på medlemsstaternas ansvar, till exempel beskattning, utbildning, stadsplanering och arbetsmarknadens funktion.

Mina damer och herrar,

Låt mig sammanfatta. Många stora frågor för Europa och Finland står nu på dagordningen.

Först och främst är behovet av enighet och bestämdhet inför Rysslands imperialistiska aggression. Detta är en existentiell fråga inte bara för Europas säkerhet utan för hela den fria världen. Vårt stöd till Ukraina måste vara orubbligt, och vi måste arbeta tillsammans med våra partners för att stärka internationell säkerhet och slå vakt om samarbete.

För det andra har den ökande internationella spänningen lett till en alltmer osäker och volatil global verksamhetsmiljö med signifikanta implikationer för ekonomisk politik i Europa. Det förändrade geopolitiska landskapet, tillsammans med andra långsiktiga trender, formar det nya normala som vi måste ta i beaktande då vi utvecklar vår ekonomiska och penningpolitiska strategi.

Det är av största vikt att vi stärker den strukturella grunden för Europas ekonomi, tillväxten i produktivitet och industriell konkurrenskraft. Samtidigt som vi står inför många utmaningar så kan vi med beslutsamma nationella åtgärder och samarbete i Europa revitalisera produktivitetstillväxten och skapa en solid bas för hållbar tillväxt och sysselsättning.

Samtidigt är hållbar utveckling A och O för vår fortsatta existens, och där är Brundtland-rapporten fortfarande aktuell. Vi måste trygga kommande generationernas rätt till sin egen utveckling, på ett sätt som är miljömässigt, ekonomiskt och socialt hållbart.

Låt mig avsluta med att gratulera Ekonomiska Samfundet i Finland till uppnåendet av den aktningsvärda åldern 130 år.

Samtidigt med att man blir äldre är det bra att blicka framåt, såsom Samfundet gör.

Tack för er uppmärksamhet! Jag ser fram emot era frågor och hoppas på en intressant diskussion.

Presentation (PDF)