Transmission av penningpolitiken
Penningpolitiken påverkar inflationsutvecklingen och den ekonomiska tillväxten på många sätt. De penningpolitiska åtgärdernas omedelbara verkningar avspeglas allra starkast i finansmarknadsräntorna och priserna på värdepapper som är föremål för offentlig handel, såsom penningmarknadsinstrument, obligationer och aktier. På något längre sikt får ändringarna i penningpolitiken genomslag också i investeringsnivån, konsumtionen, produktionen inom samhällsekonomin och den allmänna prisnivån.
Med den penningpolitiska transmissionsmekanismen avses den process genom vilken centralbankens penningpolitiska åtgärder får genomslag i de monetära och makroekonomiska variabler som är viktiga för de penningpolitiska målen och framför allt i inflationen. Penningpolitiken genomförs i euroområdet med hjälp av flera olika penningpolitiska verktyg. Eftersom alla verktyg är olika, finns det också skillnader i deras transmissionsmekanismer.
Förändringar i penningpolitiken får genomslag i ekonomin via finansmarknaden
Med räntepolitik, eller så kallad konventionell penningpolitik, avses att centralbanken gör förändringar i styrräntorna för att styra räntorna på räntebärande instrument, i synnerhet de med de kortaste löptiderna. Förändringarna i styrräntorna påverkar också räntorna som har något längre löptider, såsom Euriborräntorna och räntorna på statsobligationer. Styrräntorna har dock i allmänhet en mindre inverkan på de långa marknadsräntorna än på de korta penningmarknadsräntorna, eftersom de långa räntorna också påverkas av många andra faktorer än centralbankens penningpolitik.
Centralbankernas vägledning om styrräntorna – dvs. kommunikationen om framtida penningpolitiska beslut – påverkar i allmänhet framför allt räntor med löptider från några månader till några år. Också de långa räntorna, till exempel räntorna på 10-åriga statsobligationer, reagerar på vägledningen, trots att vägledningen inte innehåller framtidsindikationer så långt in i framtiden. De långa räntorna påverkas av den förväntade ränteutvecklingen under hela lånets löptid. Därför inverkar förändringar i ränteförväntningarna under till exempel de tre följande åren också på de längre räntorna.
Centralbanken kan påverka den ekonomiska tillväxten också genom så kallade kvantitativa lättnader eller genom kvantitativ åtstramning. Med dessa termer avses att centralbanken kan öka eller minska sin balansräkning genom att köpa eller sälja värdepapper med olika löptider, vilket påverkar deras priser och reflekteras således i deras avkastning, dvs. räntan.
Utöver dessa verktyg har ECB genomfört penningpolitik också genom så kallade riktade långfristiga refinansieringstransaktioner. I dessa transaktioner beviljar centralbanken affärsbankerna långfristigare lån än normalt. Utlåningen kan kombineras med incitament för bankerna att öka utlåningen till vissa sektorer, såsom företag och hushåll. Refinansieringstransaktionerna påverkar framför allt bankerna och de sektorer som är beroende av bankerna och som refinansieringstransaktionerna riktas till.
Syftet med penningpolitiken är att påverka den totala efterfrågan i ekonomin och därmed prisnivån
Utöver dessa direkta effekter inverkar penningpolitiken indirekt på många andra variabler. Räntenivån och dess fluktuationer påverkar till exempel företagens och hushållens vilja att spara och investera. När räntenivån ökar, minskar hushållens och företagens intresse att ta ut konsumtions- och investeringslån. Ränteökningen minskar också bankernas villighet att bevilja lån då även deras egna finansieringskostnader ökar. Incitamenten för att spara förändras, vilket konkretiseras bland annat i form av förändringar i räntorna på bankernas inlåningskonton eller i aktiepriserna. Detta påverkar i sin tur den totala efterfrågan i samhällsekonomin.
När penningpolitiken stramas åt, dvs. när räntorna stiger, minskar den totala efterfrågan i ekonomin. Den mindre efterfrågan saktar i sin tur ned inflationen. Förändringarna i den totala efterfrågan avspeglas också på arbetsmarknaden. Om penningpolitiken stramas åt och den totala efterfrågan i samhällsekonomin minskar, ökar arbetslösheten samtidigt som sysselsättningsgraden sjunker. Om penningpolitiken däremot lättas, leder det till att konsumtionen och investeringarna ökar, sysselsättningen förbättras och den allmänna prisnivån stiger, dvs. inflationen ökar.
Penningpolitiken har återverkningar på den totala efterfrågan också via hushållens tillgångar. Då till exempel bostads- och aktiepriserna förändras, påverkar detta hushållens konsumtion men också deras tillgång till lån i och med att säkerhetsvärdena förändras. Penningpolitiken påverkar även hushållens disponibla inkomster via den så kallade kassaflödeskanalen, då hushållens ränteinkomster och gäldenärernas räntekostnader förändras.
Centralbankens trovärdiga åtagande till inflationsmålet och åtgärder för att uppnå målet har en stor inverkan på den penningpolitiska transmissionen och dess effektivitet. Centralbankens åtagande till inflationsmålet påverkar den förväntade inflationen, som är en viktig variabel till exempel i löneförhandlingar eller i företagens prissättningsbeslut. Därmed avspeglas inflationsförväntningarna i sista hand också i den faktiska inflationen. Det är mycket viktigt att inflationsförväntningarna är stabila och korresponderar med centralbankens inflationsmål.
Förändringarna i den penningpolitiska hållningen får gradvist genomslag i inflationen. Även om effekterna börjar ta fast form ganska snabbt efter förändringarna i penningpolitiken, tar det vanligtvis flera kvartal innan penningpolitiken får genomslag i inflationen i sin helhet.